Om du inte använder Twitter är det tveksamt om du överhuvudtaget uppmärksammat dagens stora snackis. Den kom, sågs och försvann lika snabbt igen.

Den förre riksdagsledamoten för SD, William Petzäll, eller någon som utgav sig för att vara honom, började nämligen tidigt i morse att twittra om att han skulle ”avslöja spelet inom SD”. Därefter följde en mängd tweets med så kallade hasch-koder. Det vill säga krypterade lösenord, som om de dechiffreras motsvarar riktiga ord. Lösenorden påstods gå till diverse journalisters mejlkonton. Flera av dem kunde också verifieras vara riktiga lösenord.
En jätteskandal för SD naturligtvis om detta skulle visa sig stämma. Samtidigt kommer uppgifter om att Petzälls twitterkonto är hackat och det är någon annan som skickat ut de där tweetsen.

Oavsett vilket, så är historien intressant ur ett medieperspektiv.

1. Källskyddet. Varje gång den här typen av historier rullas upp sätter det fokus på hur bräckligt det källskydd vi vill garantera våra källor egentligen är. Vissa journalistkollegor kan inte ett jota om digitalt källskydd och kan på sin höjd använda Word. Samtidigt hanterar vi material som skulle vara oerhört känsligt om det hamnade i orätta händer. Om man godkänner lösenord som ”vips” finns det ett omedelbart utbildningsbehov. Då var Bernstein och Woodwards möten i garaget betydligt säkrare.

2. Samarbetet. Historien om Petzäll kom, sågs och dödades. Alltihop på Twitter. En hord av twittrare som ställer frågor och utkräver svar är inte att leka med. På Bernstein och Woodwards tid hade historien säkert heller aldrig nått papperstidningen, men att ta död på storyn hade tagit betydligt längre tid.

3. Källkritik. Att en ”nyhet” som släpps på Twitter tas upp av redaktionerna och blir en ”riktig” nyhet är mycket troligt. Däremot är det fortfarande tveksamt att det hamnar i papperstidningen, eftersom den fortfarande 2011 betraktas som mer ”på riktigt” än vad webben gör.

4. Diskursen. Att publicera rykten och hänvisa till ”mikrobloggen Twitter” har sänkt ribban för skäliga publiceringar. Det har blivit okej att publicera sådant som skrivs i sociala medier, just för att de skrivs i sociala medier och därmed omfattas av en annan diskurs. En diskurs där det underförstås att det som skrivs nödvändigtvis inte behöver vara sant. Den som sedan läser det redaktionerna skriver, utifrån uppgifter på Twitter, förväntas ha denna förförståelse. Naturligtvis kan det finnas ett problem här.

Konstaterar med trötthet att vi lokala medier ibland vänder ut och in på oss själva för att skapa lokala nyheter av stora nyhetshändelser utanför vårt eget bevakningsområde.

SVT Mittnytt toppade i går sin huvudsändning med att den fyraåring som dödades i Ljungby, har bott i Ånge. Okej?

Jag tittar spänt vidare. Kan det vara så att hans tidigare hemort har något med hans död att göra? I augusti inleddes en socialtjänstutredning om familjen av socialtjänsten i Ljungby. Har det på något sätt brustit i den kommunala byråkratin? Har Ånge kommun gjort något fel gentemot Ljungby?

Nej, ingenting sådant. Nyheten är att fyraåringen och hans familj bodde i Ånge fram till i somras. Punkt.

Även Dagbladet i Sundsvall spinner på ”avslöjandet” att den dödade fyraåringen bott i Ånge. Men där gör man nyheten om möjligt ännu mindre intressant genom att försöka sig på något slags anonymiserande. ”4-åringen har bott i Västra” är rubriken på webben, under fliken ”Ånge”.
”Pojken och hans familj bodde fram till i somras i de västra delarna av Medelpad.” Hmm, undrar var?

Förra veckan anmälde Miriam von Schantz den, enligt henne, ofrivilliga anonymisering som hon utsattes för i TV4 Nyheterna till Myndigheten för Radio och TV.
Intressant i sak, eftersom anmälan sätter fingret på en slags omvänd pressetik som man sällan stöter på.

Bakgrunden är att Miriam von Schantz , den 29 september,  blev tillfrågad om att i TV4Nyheterna uttala sig om den nya stalkinglagen som skulle träda i kraft den 1 oktober. Anledningen till att just hon blev tillfrågad beror på att hon för ett antal år sedan levde under skyddet av ett flertal besöksförbud, eftersom hennes före detta sambo blivit fälld för grov kvinnofridskränkning och överträdelse av besöksförbud.

Som krav för att medverka ville hon inte framställas anonymiserad. Något hon själv motiverar med att hon ville ge de medborgare som varit utsatta för brott ett ansikte, en röst och ett namn. Dessutom ville hon att ämnet för intervjun skulle vara den nya lagen.

Men TV4 valde trots detta att anonymisera henne. Ett beslut som alltså fick Miriam von Schantz att känna sig så kränkt att hon valde att anmäla inslaget.

Jag har förståelse för Miriam von Schantz argumentation i sak. Hon ville med sin medverkan inte bidra till den förhärskande bilden av det kvinnliga brottsoffret. Den som med Kalle Anka-röst och suddigt ansikte tvingas fly från en våldsam man, eftersom den lagstiftning som finns inte klarar av att skydda henne.

Dock är det inget brott mot varken sändningstillstånd eller etiska regler att av försiktighet anonymisera en person som utsatts för brott. Jag har själv stött på intervjuade som vill framträda med namn och bild i tidningen, men där jag ändå valt att anonymisera. Den frågan avgörs av redaktör och ansvarig utgivare, inte av den som intervjuas.

Det kan finnas flera skäl till detta. Den intervjuade kanske inte fullt ut kan överblicka konsekvenserna av en publicering, särskilt inte om personen är medieovan. Något som bland annat blir tydligt i kontakten med chockade personer eller med barn.

Vid en namn- och bildpublicering, som den i det aktuella exemplet, skulle ju också den dömde mannen kunna identifieras. Ett argument som TV4 också anförde. Man må tycka vad man vill om det och ställa sig frågande till varför medierna ska bidra till att skydda en dömd kvinnomisshandlare. Men våra svenska medier tillämpar inte pressetik som bygger på att du ska ha gjort dig förtjänt av den. Den gäller för alla och tillämpas med hänsyn till graden av eventuell publicitetsskada.

Jag tycker alltså naturligtvis att TV4 har all rätt att själva förfoga över sitt material och göra de pressetiska bedömningar som krävs för att rymmas inom utgivarskapet.

Naturligtvis kommer det inte att bli något alls av Miriam von Schantz anmälan. Det tror jag inte att hon själv förväntar sig heller.

Uppdrag gransknings reportage i onsdags om Glada Hudik-teatern var mycket bra journalistik. En eloge till Hudiksvalls Tidning också som redan tidigare gjort samma gräv om hemstadens stora guldkalv och heliga ko.
Som anställd vid ett lokalt mediebolag vet jag att de små tidningarnas granskningar ofta tenderar att drunkna när de stora TV- och tidningsföretagen väljer att gräva vidare i samma ämne.

Men förutom själva avslöjandet om Per Johanssons ”bisyssla” och de utvecklingsstördas dåliga löner var det programmets avslutande inslag som gjorde starkast intryck på mig. Janne Josefsson genomför en kritisk intervju med sin högste chef, vd Eva Hamilton. Detta eftersom hon tidigare skickat ett kritiskt brev till en av redaktionens reportrar.

Här är det mejl som Eva Hamilton skrev till reportern Cecilia Granér:

”Jag sprang nyss på Per Johansson från Glada Hudik, som var angelägen om att prata med mig. Han är ledsen och orolig, eftersom han inte anser sig ha fått veta varför ni filmar, och i vilket syfte. Han oroade sig också för sina skådespelare, som ju också blivit filmade. Det är inte så svårt att förstå Pers oro. (Jag skulle också bli orolig om UG plötsligt ville följa mig!). Utan att veta vad det handlar om, så är väl principen ändå att det är god journalistisk sed att ge ett ordentligt svar på vad som är syftet och tanken bakom ert intresse för honom och hans verksamhet. Särskilt om det inte är en mer offentlig och skyddad person än Johansson. Vi talar ju inte om Berlusconi precis…. Så mitt råd är att du ska ge honom ett mer konkret svar än det han hittills fått – med reservation för att ni kanske har mycket goda journalistiska skäl för att vara så undanglidande som dina svar hittills har varit.”

Intervjun med Hamilton är ett bra exempel på vad vi betalar för och ett bevis på vår fria television. Hamiltons övertramp förtjänar att belysas. I mediesverige har vi en uppdelning där den ansvarige utgivaren är ansvarig för allt som sänds eller trycks. Meningen är att förhindra att någon enskild reporter ska känna sig hämmad att rapportera fritt eller riskera att utsättas för repressalier för något som publicerats.
Eva Hamiltons uppgift är att ansvara inför styrelsen för den löpande förvaltningen i bolaget. Journalistiken på detaljnivå ska lämnas åt redaktionen och den ansvarige utgivaren.
Men Hamilton väljer helt sonika att runda reporterns chef och gå direkt på den enskilde reportern.

Att en enskild reporter kan uppfatta detta som en påtryckning är inte allt för långsökt att tro.

Nås av nyheten att Sveriges Radio ska lansera Nyhetsnätverket. Ett pilotprojektet där Sveriges Radio ska bjuda in sina lyssnare till att vara med och påverka nyhetsarbetet. Syftet är att skapa ett större utbyte mellan redaktion och publik och på så vis göra mer angelägna lokalnyheter.

Nyhetsnätverket består av ett medlemsregister online som publiken når via respektive kanals hemsida. Där kan länets invånare registrera sig och uppge färdigheter, kunskaper, erfarenheter och intressen.
Med hjälp av medlemmarnas uppgifter kan nyhetsredaktionerna sedan förbättra nyhetsjournalistiken genom att använda dessa som källor, case och referenspersoner.

Det är bra att ett av våra största avgiftsfinansierade medieföretag gör slag i saken och försöker förbättra sin lokaljournalistik. Problemet för Sveriges Radio är att oerhört mycket resurser satsas på flaggskeppet Ekot medan lokalkanalerna får hålla till godo med smulor.
I Västernorrland ska ett fåtal reportrar varje dag producera ”lokal” journalistik som ska beröra sju kommuner. För andra kanaler kan bevakningsområdet vara ännu större. Det förstår vem som helst att lokaljournalistiken då inte blir särskilt lokal. Detta samtidigt som vi ser en trend där mediekonsumenterna efterfrågar allt lokalare nyheter. I USA talar man mycket om hyperlocal, det vill säga det extremt lokala som en konkurrensfördel.
De tidningar som går sämst är de regionala. Urvattnade produkter som varken är lokala eller riks.

Så det är bra att SR tänker satsa på nyhetsjournalistiken. Men det kommer att krävas betydligt mer än att bara sätta sin tilltro till lyssnarna.