Kommunalrådet Glenn Nordlund lovar i dag investeringar på 15 miljoner i Köpmanholmen för att rusta upp simhallen. Gott så. Redan i juni 2009 då simhallarnas framtid började hanteras i kultur- och fritidsnämnden såg vi i Alliansen denna simhall som en viktig politisk prioritering. Att säkerställa en god simkunnighet bland barn och unga är livsviktigt särskilt i orterna som ligger en bit ifrån centrum. Minst lika viktigt är det att man har ett helhetstänkande i frågan.

Det har varit många turer runt simhallarna sedan den första utredningen presenterades i nämnden. Jag var då ny som 2:e vice ordförande i nämnden och då handlade frågan fortfarande om simhallarna i Husum och Bredbyn. Nu har det gått fyra år och frågan lever vidare och beskeden börjar smått levereras. Vi har alltså kommit en bit på processen men är långt ifrån klara.

Det är positivt att socialdemokraterna nu tar steget och ger ett löfte om simhallen i Köpmanholmen. Det är också rätt trevligt att man går ut med vallöftet om att simhallen kommer vara kvar efter 2014, om (s) får fortsätta styra.

Jo, det stämmer. Men om ett maktskifte blir aktuellt blir det inte heller någon skillnad i frågan. Vi har haft den linjen sedan 2009 och har ingen avsikt att ändra oss.

I dag skriver ortstidningen om att kommunen får ett svagt betyg i bemötande. I artiklen går det att läsa följande:

”Enbart tre av fem medborgare fick ett direkt svar, på en enkel fråga, när de ringde till kommunen. Och drygt var tredje medborgare fick vänta i mer än två arbetsdagar för att få svar på en enkel fråga när de mejlade.”

Detta är långt ifrån världsklass och klart oroande. Kommunen har en viktig roll att se över hur man både kommunicerar men också bemöter medborgarna. God service är det man ska leverera. Punkt slut.

Under 2011 lyfte jag denna fråga då jag själv haft svårt att få svar från kommunens olika förvaltningar. Jag mailade olika tjänstemän med olika frågeställningar och fick tyvärr vänta i evigheter, i de fall jag ens fick svar. Om jag som förtroendevald blev ignorerad hur var det då för den vanlige medborgaren? Så jag skrev en interpellation och ställde frågor till ansvarig politiker – Elvy Söderström. Jag bloggade om detta och skrev följande:

”I svaret erkände Elvy Söderström att det fanns brister i hur vi följer upp efterlevnandet av de rutiner som faktiskt finns i kommunen. Jag föreslog att hon för att åtgärda detta problem skulle använda sig av processen där kommunen kommer att utveckla servicenivåer som fullmäktige tog beslut om på förra fullmäktige.(…) Men jag anser att begreppen ett ”bra bemötande” bör mötas upp med en konkret definition. Handläggningstider och svarstider är A och O för att skapa realitiska förväntningar och konkretisera den kommunala servicen. Är bra service hjälp inom en viss tid, en kontaktperson eller att man håller överenskommelser? Allt? Hur länge är det okej att vänta på ett mailsvar från kommunen? 1 vecka, 1 månad eller 6 månader?”

Snart har det gått 1 ½ år sedan denna jag lyfte denna fråga och vi hade interpellationsdebatten. Nu är min förhoppning att tjänstemännen gör en analys och presenterar konkreta åtgärder i frågan inom en snar framtid. Man kan säga att jag ser framemot att följa upp 2011-års interpellation i framtida dialoger i både kommunstyrelse och fullmäktige.

I går hade kultur- och fritidsnämnden sammanträde där en av punkterna på dagordningen var slutredovisningen av partnerskapsavtalen med Folket Park. Artikel om detta i ÖA kan du läsa här. Jag har även tidigare bloggat om Parken här.

På ett sätt var denna slutredovisning något som vi i Alliansen väntat på länge och begärt kompletteringar av i olika omgångar. Vi har begärt in uppföljning av avtalen sedan maj 2011 och först nu i februari 2013 får vi en redovisning. En slutredovisning utan några som helst svar eftersom föreningen aldrig gjort en avräkning gentemot avtalen. Istället fick vi nöja oss med ett antal hypotetiska siffror gällande arbetsinsats. Och that’s it. Längre än så kan vi inte gå är beskedet från förvaltningen. Det får mig att göra följande reflektioner:

Det var aldrig tänkt att vi skulle ha möjlighet att följa upp avtalen i efterhand. Ni kanske tycker att jag tar i men saken är den att inte ens när nämnden under hösten 2011 gav ett särskilt uppdrag att redovisa började föreningen att göra det. Om det nu vore så att man missat detta tidigare varför började man inte avräkna gentemot avtalen nu? Varför struntade man i detta? Istället står vi här i februari 2013 utan några svar.

Föreningens historiska särställning inom socialdemokratin är problematisk. Om du i dag frågar en socialdemokrat vad de gjort för att säkerställa att pengarna kom till utsatta grupper och inte till annat kommer de att svara att nämnden agerade. Att nämnden plockade bort förvaltningens möjlighet att ta sådana beslut själva på delegation i framtiden. Och det stämmer, all heder åt vice ordförande Zenitha Nordfjell som tog det beslutet. Men det var också från mitt perspektiv deras enda agerande i frågan som kom alldeles för sent (september 2012) när skadan redan var skedd sedan länge. Förslaget på tydligare uppföljning kom från allianspartierna i maj 2011 och sedan dess är det våra företrädare i nämnden som krävt svar. Det har många gånger varit jag och Ulrik Ulander (c) som i kultur- och fritidsnämndens presidie tjatat oss till att få frågan upp på dagordningen överhuvudtaget. Så visst, socialdemokraterna bromsade inte upp processen men det var också allt de gjorde.

Nu står vi istället inför beslutet om försäljning på måndagens fullmäktige och så länge inte några förändringar sker lär beslutet bli att vi säljer fastigheten. På det sättet blir detta förhoppningvis mitt sista blogginlägg om Folkets Park  på väldigt länge. Var skattepengarna som skulle gå till barn- och unga, funktionsnedsatta och invandrare tagit vägen? Det är något som vi aldrig riktigt kommer att få svar på. Onekligen sorligt på alla sätt.

I vanlig ordning tänkte jag ägna några rader åt att summera året som gått utifrån min roll som förtroendevald. 2011-års ”ledamotsbokslut” hittar du här.

2012 är mitt andra år som ledamot i kommunfullmäktige. Om 2011 var mitt första år i fullmäktige, första år som gruppledare med en brant inlärningskurva har detta mer varit ett år fullt av hårt arbete men också året då resultaten börjat visa sig. 2012 har på många sätt varit ett bra år där Kristdemokraterna på det lokala planet haft många positiva genombrott i politiken. Partiet har agerat kraftfullt i olika sammanhang och både lyft viktiga frågor och skapat debatt. Efter varje fullmäktige har jag sammanfattat våra ageranden på sammanträdena och dessa kan du läsa här.

Eftersom jag inte sitter vid min vanliga dator för tillfället har jag svårt att sammanfatta hur många motioner och interpellationer jag skrivit under året som gått. Det är däremot en del och de två senaste handlande om datorer i skolan och om kommunens satsningar på kulturhuvudstadsåret. Det är desto enklare att hitta årets insändare och debattartiklar som till antalet (om jag inte räknat helt fel) ligger på 12 st. Då borträknat de insändare som jag inte varit huvudskribent till eller som undertecknats av partiet.

Jag har under 2012 skrivit om; att medborgarna har rätt till god service, att människovärdet inte sitter i produktionsförmågan, att idrottande barn inte bör vara en plånboksfråga, belysningen i landsbygden, socialdemokratins gamla och inte så aktuella meriter, Örnsköldsviks demokratiska underskott, demokratikämparna på Kuba, sälja Parken och satsa på Arenan, datorer i skolan och till sist om ”kidsen”. Har inte varit så duktig på att lägga upp de publicerade insändarna på bloggen och därför saknas vissa länkar.

Jag har under året som gått försökt bidra till Örnsköldsviks positiva utveckling. Förhoppningarna inför 2013 är att Kristdemokraterna fortsätter vara den starka rösten för familjen, företagande och de svaga i samhället. Och framförallt att vi fortsätter poängtera för den socialdemokratiska majoriteten i Örnsköldsvik att systemen är till för människorna och inte tvärtom. Detta glömmer de alltför ofta.

SD-toppens rasistiska uttalande har varit en nyhet som man inte lyckats undvika under dagen. Överallt diskuteras frågan. Eller i varje fall överallt i de forum jag vistas i.

Uttalandet sätter hela frågan om ett partis människosyn på sin spets. Det är väl det som gör det så intressant. Men den markerar även att språket som vi använder i själva verket är mer än bara ord. Språkets makt att inkludera och utesluta människor från gemenskaper blir tydlig. Att kalla någon hora. Blatte lover. Eller tja, vad man nu känner för med syfte att kränka en annan människa är också ett sätt att gradera människors värde. Ett sätt att göra vissa grupper lite mer värda på andras bekostnad.

Själv försöker jag hålla mig utanför diskussioner som berör rasism i den utsträckning som det är möjligt. Vilket inte alls är särskilt ofta eftersom det finns något djupt provocerande i rasismens mekanismer och budskap.

I synen på att alla svenskar inte är lika mycket värda. I synen på att jag som svensk anses ha mindre rätt till mitt land än andra enbart pga min hudfärg och mitt namn. Att Sverige inte skulle vara mitt.

Jag har brottats med detta under åren. Hur ska man förhålla sig till det hela? Jag har tack och lov till skillnad mot mina föräldrar sällan mött rasismen i vitögat. Ja, det var tills för en tre år sedan då något hände. På parkeringen utanför Ica kvantum, på jobbet och för att inte tala om på nätet tyckte sig folk ha rätten att säga ”din j*vla neger”. Mailen är visserligen lättare att hantera men att stå på parkeringen vid sin lokala mataffär och möta ett äckligt troll är ingenting som man ska behöva vara med om. Oavsett om man är politiker eller ej.

Nej, att bete sig som en skitstövel är faktiskt inte okej. Att gå runt och tro att man har mer rätt till landet än andra svenskar är också rätt sjukt. Det är inte födelseorten eller etniciteten som avgör om man är svensk. Det är medborgarskapet, tillhörigheten och den egna definitionen av ens identitet som är det viktiga. Det är något som Sverigedemokraterna har svårt att förstå. Inte vill förstå. För det är i deras värld inte önskvärt att bygga ett land som älskar alla sina barn. Ett land som har respekt för alla sina medborgare.

Med anledning av de senaste dagarnas oro gällande Nolaskolans framtid har Kristdemokraternas lokalavdelning diskuterat gymnasieskolans organisation under kvällens styrelsemöte. Det bör noteras att inga politiska beslut har tagits på kommunal nivå och vi förväntar oss nu att det fortsatta arbetet präglas av dialog och öppenhet.

”Vi kristdemokrater har tagit del av mediernas rapportering gällande Nolaskolan och vi har även följt reaktionerna och dialogen i sociala medier. Vi är nu oroliga över lärarnas och elevernas situation. Processen har inte varit ändamålsenlig och många beskriver att de känner sig undanträngda och tystade. Vi tror det är viktigt att kommunen tar in den kritik som riktats mot denna process. Vi reagerar starkt när människor far illa och vi anser att tekniska frågor inte får överskugga konsekvenserna för personal och elever. Den kristdemokratiska skolpolitiken sätter fokus på trygghet, kunskap och arbetsro. Därför arbetar vi för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för Örnsköldsviks unga och vår personal. ”

Kristdemokraterna i Örnsköldsvik

I kväll arrangerade allianspartierna i Örnsköldsvik en gemensam utbildningsinsats för sina förtroendevalda i kommunen. Vi hade besök av Ella Bohlin som är politisk sakkunnig vid regeringens samordningskansli och som berättade om aktuella frågor och om samordningens roll.

Som lokal företrädare är det intressant att få höra hur regeringspolitik blir till och om värdet av att samverka för att nå framgång.

I Örnsköldsvik har vi allianspartier ett bra samarbete vilket i sig är en förutsättning för att vi ska vara ett alternativ till det styret som har varit i denna kommun i mer än 40 år. Jag är helt övertygad om att vi har mycket bra att ge Örnsköldsvik. Jag är även övertygad om att vi har en bättre politik för kommunen än den styrande majoriteten. Nu gäller det att vi får väljarnas förtroende vid nästa val.

Fram tills dess jobbar vi på…

I dag invigdes en ny mötesplats i kommunen, Mångkulturellt centrum. Jag var med på invigningen i egenskap av fullmäktigeledamot för att höra om arbetet som planeras på området. Mångkultur är ett område som det sällan pratas om politiskt på det lokala planet om jag ska vara helt ärlig. Därför är det särskilt roligt att se att vissa satsningar görs.

För mig är mångkulturfrågorna viktiga. Hur vi ska skapa en mer tolerant och välkomnande kommun men också hur vi ska skapa en bra kommun för alla öviksbor. Oavsett vad man heter eller har för hudfärg.

En viktig utmaning som kommunen själv har som organisation är att se till att kommunen blir en mer jämställd arbetsplats med mångfald. I kommunens årsredovisning från 2011 står följande gällande kommunen som arbetsgivare:

”Det som drar ner betyget i detta perspektivmål är den låga andelen anställda som är utlandsfödda.”

Det finns alltså en hel del utmaningar fortfarande i samhället och i vår stad. Diskriminering på arbetsmarknaden är ett problem och förhoppningvis kan vi på sikt få en arbetsmarknad som bedömer människor efter deras kompetenser och förmågor istället för hudfärg och namn. Vi har en bit kvar där men att överhuvudtaget göra en satsning på området är bra. Blir intressant att följa utvecklingen.

Det enda som man kan känna en viss sorg över gällande Mångkulturellt centrum är att de som kommit med förslaget om att tillskapa denna mötesplats inte fått något som helst erkännande. Förslagen har kommit i form av medborgarförslag och i form av en motion från Folkpartiet. Motionen lämnades in 2007 till kommunen men är fortfarande obesvarad och inte hanterad i fullmäktige. Istället heter det ”att man utreder” frågan rent formellt i våra handlingar. Att ett politiskt parti ska få vänta i mer än 5 år på ett svar och medborgare i mer än 2 år är ju helt fel. Tokigare blir det när kommunen samtidigt går och genomför insatsen och struntar att besvara förslagen. Ur ett demokratiskt perspektiv är det förkastligt. Om medborgare/partier lämnar in förslag ska dessa naturligtvis hanteras enligt demokratisk ordning och besvaras inom rimlig tid. Nu ska vi givetvis vara glada över att centrumet invigts men jag gör det inte utan att konstatera att demokratin i den här kommunen inte riktigt är världsklass, ännu.